Annons:
Etikettom-kaniner
Läst 5036 ggr
DivinA
2013-07-25 14:23

Duplos berättelse

Precis som hos oss människor så finns det kaniner som inte är riktigt som andra. De kanske är förlamade i något ben, är döva, blinda, eller kanske de har svårt att rengöra sig själv av någon anledning. Trots detta så kan du som ägare göra kaninens liv så bra som möjligt om du bara sätter dig in i exakt vad problemet är. Naturligtvis så länge kaninen kan leva ett smärtfritt liv och har möjlighet att få vara lycklig trots sitt handikapp.

Första gången jag kommit i kontakt med ett djur med särskilda behov var när jag skaffade min lejon/dvärgvädurhona Duplo. Jag hade aldrig anat att någonting skulle vara galet men nog märkte jag att hon inte betedde sig riktigt som andra kaniner. Hon var rädd för allt! Hon sprang iväg så fort man kom och stampade i marken för att markera att något var farligt. (Mina kaniner är lösgående och hon fick ha köket för sig själv de första veckorna.) Jag tänkte att det kan bero på att hon är lite extra känslig då hon precis flyttat hem till oss och försökte lämna henne lite ifred i början.

Men jag tyckte verkligen synd om henne. Jag fick inte klappa alls för det tyckte hon var obehagligt. Trots detta verkade hon inte ha ont någonstans. Jag övervägde starkt att gå till veterinären men tänkte att jag skulle försöka få henne att lugna ned sig och låta mig komma nära för att bespara henne en traumatisk resa till en så läskig plats som ett djursjukhus.

Så jag satte mig i hörnet av köket. Jag satt och läste och tittade på film. Jag lät henne bli intresserad av mig utan att ta kontakt själv. Hon var väldigt nyfiken på mig och efter ett tag så kom första framsteget. Hon skuttade helt plötsligt upp i min famn där jag satt på golvet och jag vågade knappt röra mig. Det var ett jätteframsteg!

Jag tog inte i henne alls. Hon fick nosa och se att jag inte alls ställde några krav på henne.  Detta hände flera gånger och efter ett tag så kände jag att jag skulle försöka klappa. Men då blev hon rädd igen. Att jag pratade lugnande gjorde ingen skillnad, jag var lika ”farlig” ändå.

Jag tänkte att jag måste förvarna henne innan handen ska klappa henne så jag började göra en gest innan handen kom. Detta visade sig vara en vinnande metod. Det tog inte många timmar förrän jag kunde klappa henne utan problem, bara jag gjorde gesten före.

Jag förstod ganska snabbt att Duplo är döv, eller näst intill rättare sagt. Hon märkte inte att jag kom in i rummet om jag inte var inom hennes synfält, reagerade inte på om jag klappade händerna eller gjorde plötsliga ljud. Men sedan dess har hon anpassat sig. Hon fungerar precis lika bra som vår andra kanin nu. Hon har bott här i flera månader och känner sig trygg så saker och ting är inte farliga längre. Jag behöver inte heller längre förvarna innan jag klappar henne eftersom hon litar på mig nu.

Hon ser så rolig ut när hon lyssnar med sitt ena öra som förmodligen är det enda hon hör litegrann med. Hon har sloköron men hon brukar spetsa upp den ena när hon lyssnar och man ser på hela minen att hon anstränger sig för att höra vad som händer.

Djur kan, precis som människor kompensera för sitt handikapp. Om de bara lever i en trygg miljö där man vet hur man ska börja då man bygger upp hennes förtroende för en. Andra personer får numer också klappa och bära Duplo då jag har varit med när de hälsat på henne i början. Om jag inte verkar rädd så förstår hon att hon inte heller behöver vara det. 

Hennes bästa kompis är min ena son som är 6 år och honom litar hon också på fullt ut. Så mycket att han kan vara ute och gå i koppel med henne. Man hade ju trott att världen utanför skulle vara jätteläskig för en nästan döv kanin, men hon ser på vårt kroppsspråk om någonting verkar farligt. 

Författare: DivinA_NovA

Annons:
Upp till toppen
Annons: